Vet inte varför jag fick för mig att skriva här igen. 
Kanske för att äntligen få ett ordentligt avslut.

har inga planer på att börja skriva igen.. 

Så lång tid har gått, så mycket har hänt - förändrats. 

Det blev inte bättre direkt när jag slutade skriva, det gick bra ett tag men var snart ännu sjukare. Så fortsatte det till sommaren -12 när jag fattade att jag inte hade något liv kvar och dessutom failade gymnasiet totalt. Hade runt hälften av de betygen jag skulle haft - ätstörningen hade tagit upp så mycket plats, tid och energi under skoltiden att utöver att jag förlorat  vänner/familj/hobbies/kärlek/drömmar/vilja så skulle framtiden också försvinna. 

Fick beviljat ett extra år i samma skola, och sökte in till Capio.

Började redan den hösten. 

Skitjobbigt, men tog små, små steg mot friheten. 

Fuckade såklart upp det med att vilja bli frisk men ha kvar ätstörningen (och dom var ju galna som trodde att jag hade anorexi och ville ha upp mig en halv miljon kilo, yckte jag)

Föll tillbaka sommaren -13, och eftersom att jag fortfarande gick på ätstörningsenheten på Fosievägen och blev vägd hade jag valet att gå tillbaka till Capio igen eller bli inlagd. 

Skammen över att inte klarat mig på egen hand hindrade mig nästan från att återvända, men med lite hjälp från en underbar person jag mött där året innan så gick jag på mötet.

Blev intagen på dagvård igen (hur ska jag någonsin kunna tacka personalen där för detta?), gjorde allt dom bad mig om och nu är jag nästan frisk, eller iallafall en jävla bra bit på vägen. 

Nu ska jag snart till Turkiet med en tjej som gick där samtidigt som mig -

bara det säger en jävla massa. 

Dear diary
I will hold you in my heart
But for now I'll take the path
I choose

Så, nu är jag fejkad.

Har ca 7 hg silikon i mig och vågar inte väga mig.

Har inte bestämt mej för om jag ser tjockare ut än, men ja.

Och det gör ont, man får bara smärtstillande till typ 4 dagar och nu är dom slut och aj. Men ketoganen var mysig, hehe.

Har i princip gått med på att iaf gå på ett bedömningsbesök på ätstörningskliniken som ligger brevid vuxenpsyk som jag nu går till.

Ska till min skjuksköterska om typ en vecka och bestämma helt då.

Just nu så ser jag ut som en flodhäst, och är helt död. Men det är väl värt det, I guess. Såfort ag har läkt ihop så blir det till att svälta och bränna kcals igen, nu måste jag ha i mig minst 500 för att inplantaten inte ska fucka sig ju..

Piercade btw ena bröstvårtan också, skitsnyggt och jag är fan skillad pöå att pierca, speciellt nu när jag har riktiga prylar :P

Önskar att jag hade något vettigare att säga, men nej..

Take care <3

Vikt; 46,9 kg

Längd; 175 cm

BMI; 15,3

Ålder; 18 år.

Allmänt; Ser fortfrande lika fet och meningslös ut som vanligt.

Det var längesen jag skrev, för den senaste tiden har varit ett riktigt helvete för mig. Visst är det bra att skriva när man mår dåligt, men när man når en viss punkt så går det bara inte längre.

Men allt som allt; det visade sig att det var en muskelknytning/eller ngt i den stilen och gick över efter ett tag. Efter det så blev jag riktigt sjukt deprimerad.

Är inte helt säker på vad kopplingen är, eller om det ens finns någon, jag har ju mått såhär förut..

Min läkare skrev en remiss till psyk om min medicinering (jag frågade om jag kunde få lugnande utskrivet) och när jag till sist kom dit så kunde jag inte hålla mig. Jag berättade allt om deprissionen och ätstörningarna. (Sa såklart inget om självmordstankarna, för då blir jag inlåst)

Fick antidepp och stesolid utskrivet, och skjutsköterskan ville att jag skulle gå med i en grupp för emotionellt intabilitet och var på mig väldigt mycket om att jag skulle få hjälp med ätstörningarna.

Vuxenpsyk är tuser gånger bättre är idioterna på bup, för även om jag egentligen vill bli frisk så är jag rädd och känner mig inte redo, hon sa att hon förstod och sa att jag skulle at det i min egen takt.

I måndags så hade jag och min pojkvän vårt största bråk någonsin. Vill  inte gå in på några detaljer men han gick riktigt myvket till personangrepp (vilket jag i princip aldrig gör). Jag är elak, hemsk, självisk och han önskade att han stannat i båstad längre för då hade han sluppit mig, var några av sakerna han sa.

Nu i efterhand (briket slutade med att jag bröt ihop och störtbölade)

så har han sagt att han inte menar det, men jag ver inte vad jag ska tro.

Direkt efteråt när jag kom hem så började min kära moder skälla ut mig för att jag lånat dekorationskuddar från vinden utan att be henne om lov, trots att jag frågade min pappa och han sa att det var självklart att jag fick det.

Då var jag en jävla tjuv, äckligt smal och skulle antingen söka hjälp eller så fick jag inte bo kvar och en massa annat.

Självklart hade jag stoora problem med att sova den natten, så gick ut på en promenad. Gissa vad som hände.

Jag blev nerslagen av ett gäng fjortisar och deras fjortiskillar. (Alltså, som var ett par år äldre än mig, men bettede sig som om dom vore 15)

Fört började dom kaxa med mig, jag kaxade tilbaka och plötsligt fick jag en knytnäve i ansiktet och en spark så att jag föll ihop. Sen så hade dom kul ett tag med att sparka på mig (hur länge vet jag inte). Efter det så verkade det som om det slant till i en av killarnas huvud för han satte sig över mig och sa att han skulle visa vad man gjorde med små 'emofittor' (jag är gothare!!!) som jag. Tydligen peta ut ögonen.

Han såg riktigt galen ut, och jag är hundra procent på att han menade allvar men när han skärt över ögonbrynet och kom nära ögat så freakade hans polare ut och drog iväg honom.

= jag det helt vanställd ut, tusen blåmärken och ett skärsår rakt över ögonbrynet.

Och just det, har ska göra en operation, brötförstoring den 27e alltså på onsdag. Är lite nervös, tänk om något går fel och jag ser mer grotesk ut efter än vad jag gör nu?

Idag har jag blivit övertalad att gå till läkaren och ta fotografier och dokumentera skadorna efter misshandlen. Mindre kul.

Och kan inte sova, men pojkvännen sover som en stock och ja,nu ska jag ta en smygcigg (har oficiellt slutat röka inför operationen)

Take care <3

Jag har grymt ont i vänstra sidan av bröstkorgen. Och min vänstra lunga (och hjärtat) är skadat sen jag blev överkörd (och nästan dog) när jag var 12. Alla symptom tyder på att det är lungan (och kanske hjärtat) som har börjat klydda igen.

Det har varit så i två dagar nu, och skulle egentligen till läkaren idag för att kolla upp det. Men efter ett bråk med min kära moder om att jag inte gjort ett skit dom senaste dagarna (jag menar, förrutom att jag knappt kan gå uppför trapporna utan att svimma, bli anfådd och få hjärtklappning, samtidigt som jag varit hemma och passat hennes hund som precis blivit opererad och fått ena klon borttagen) så vägrar hon att köra mig dit.

(Och under bråket när hon sa att jag lika gärna kunde dö så att hon slapp köra runt med mig så råkade jag säga att jag inte bryr mej så mycket om ifall jag dör eller inte = hon vill ha mej till psyk men jag är 18 och kan ju bestämma det själv)

En sak som skrämmer mig lite är att jag kan vara döende, och att jag inte riktigt bryr mig. Dövar symtomen med tram och väntar på vad som ska hända.

Åt inget igår, och inget änsålänge idag.

Nea: Plockade vid hagarna vid jägersro ett par gånger, men sen jag flyttade därifrån så vet jag inte riktigt var jag ska gå, får väl försöka hitta ett nytt ställe :P

Jag är en fegis. Livrädd för att ställa mig på vågen än en gång.

Är liksom förstoppad och har varit det i typ 2 veckor, så är helt hundra på att vågen kommer visa skitmycket, och trots att jag vet att det beror på det så kommer jag få panik.

Fått i mig ca 400 kcals idag. Rätt mycket, faktiskt.

Men det är ganska löst räknat, och har avrundat uppåt.

Fast ändå för mycket.

För en gångs skull var skolan helt okej idag, troligtvis för att jag gick in i vilorummet efter den första lektionen och läste, somnade och sov tills sista lektionen precis skulle börja, haha.

T har flyttat, förrresten. Träffade henne i fredags och sa hejdå, fan, kommer sakna henne. Men är lite stolt över henne också ;)

Och avis, hon flyttar till en helt annan stad och jag är kvar i skitmalmö. Bara för att jag måste plugga klart och allt det.

Iofs så bor pojken också här, men han skule ju kunna flytta ju..

Inte så mycket mer att säga, ska nog göra en liten grogg nu, måste döva ångesten litegrann.

Take care.

Det var ett tag sedan jag skrev något vettigt i bloggen, tex om vikt och sånt, som den ju egentligen ska handla om.

Men det är bara det att jag är så otroligt trött/deprimerad/frustrerad över.. ja, det mesta just nu. Skolan är en stor del av det, och nu när jag bor hemma igen så känns det mer och mer meningslöst för varje dag som går.

Vikten har gått upp och ner sen jag skrev in den sist, gick från det skyhöga till 49 och sen upp till den nuvarande vikten på 51,5. Vilket är alldeles för högt för mina 175 cm. BMI på 16,82. Det är för i helvete nästan 17!!! Jag ser ut som en jävla flodhäst once again.

Förresten så är det svampsäsong nu, och ska nån gång i dagarna ut och försöka hitta lite toppisar. Problemet är att jag är nyinflyttad här och vet inte riktigt var det brukar växa häromkring, men får väl ta och leta runt lite.

Och om jag nu inte hittar så finns det ju alltid folk osm säljer, men det känns bättre att få tag i dom själv.

Kommer nog mest att använda dom i rituellt syfte, men även leka lite med dom.

Darco har växt en hel del och har byggt ihop det sora terrariet till honom nu, han är fortfarande min lilla älskling.

Nu ska jag göra min religionsläxa och sen börja läsa en ny bok.

Take care.

It's hard to hear through the static again
It's never clear until the rush of pain
I'll never tell you I'm living a lie
In this confusion I feel alive
I've been burnt so bad but I still play with fire
Sometimes naked truth is what I can't believe in

Don't ever tell me I'm falling apart
Don't ever tell me I will not survive
Sometimes naked truth is what I can't believe in
Don't ever tell me I'm falling apart
Don't ever tell me I will not survive
Don't ever tell me this love is a lie
Cause I'm the lie, I'm the liar

(I wont tell you - Lacuna Coil)

En vecka i skolan, en vecka med kemikalier i kroppen för att orka.

En vecka när jag knappt kunnat äta pga ständig ångest. En vecka av helvetet, för mig.

Klarar jag två år av detta?

Nu när depressionen blir djupare blir Ana starkare. Så även drogsuget.

Det är tur att jag bor hod pojken för tillfället, annars skulle jag gått under. Det kommer jag nog göra snart i vilket fall som helst.

Önskar bara att.. Jag var fri.